I natt blev den klar - Krukmakarens Gavotte

EwasKeramik6 from Helena Thorslund on Vimeo.

FOTOT:
Jag tänkte så här - jag tar ut krukorna utomhus och fotograferar dem som vore de ett stycke natur. Märkte dock att Ewa tyckte att det var för mycketav typ macro-fotografering och för lite helhet. Hon vill gärna visa formen på sina saker medan jag mer drunknade i de vackra glasyrerna och detaljerna. Så det fick kompletteras. Givetvis hade hon rätt i det!

FILM:
Film kan gärna bli lunkentuss-aktigt tråkigt. Det ska med - och det och det..
Här har jag, med ibland sorg, klippt jättehårt i allt material. Är denna scenen motiverad? Måste den vara så såhär lång? Bort, bort, bort...
Ifrågasätta sina älsklingar, hela tiden.

Jag hade en ide om att kameran kunde ta krukans plats (kameran kunde vara inne i ugnen när Ewa lyfter på locket, bli upplyft och betraktad etc) och det enda som nu är kvar av det, är en sekvens när kameran snurrar på drejskivan, på krukans plats.

Jag trodde heller inte det var så många moment och så svårt med keramik som jag lärt mig nu av att göra den här filmen. Trodde det var dreja - glasera - sälja... klart!
Men oj, vad många moment jag inte visste om. Blanda glasyr, sila, sprutlackera.. Och OJ vad mycket som kan gå snett. Många vackra saker blir kasserade genom små missar på vägen, i glaseringen eller i ugnen. Vilket tålamod det ligger bakom den slutprodukt som avslutningsvis passerar Ewas hårda granskning!
Ett mycket hazard-betonat moment är just bränningen - sakerna kommer ut ur ugnen, märkta av oväntade effekter ibland.

MUSIKEN:
När jag såg den styrka som behövs för knådning och drejning så tänkte jag på Bachs krävande callosviter som kräver väldigt kraftfulla men känsliga händer. Cellosviterna är också som ett maraton, spelas alltid solo, utan noter och den som spelar sitter minst en timme på scenen ensam. På vissa skivinspelningar så hör man hur cellisten riktigt kraftfullt slår ned fingrarna på greppbrädan och man hör ibland hans andetag. Det är en stor fysisk insats att spela cellosviterna.

Fler beröringpunkter finns.
Likt cellisten omfamnar keramikern drejskivan med sin kropp - man håller sitt objekt mellan sina ben och armar. Bachs cellosviter betyder mycket för mig - därför valde jag den musiken att passa till hantverket, viket Ewa också gillade!

Det ligger mycket kärlek och hjärta i den här filmen. Hoppas att det märks!